Kustguides redaktion fick häromdagen in ett intressant brev om vårt språkbruk i kustzonen. Det här är faktiskt en del av vår kustkultur som försvinner. Vårt språkbruk förändras naturligtvis av många olika skäl. Utan att ge oss in i varför och hur, har vi på redaktionen kommit fram till en liten utmaning i kustspråket.
Per Gräslund , flitig debattör och uppvuxen i en genuin skärgårdsmiljö i Gryts skärgård, ger oss här en samling intressanta uttryck från en tid som delvis är förgången.

Hur lever språket kvar i din skärgård? Vad är det som är på väg att försvinna?
Skriv in till oss och berätta, kanske vi till slut kan presentera ”Skärgårdsspråket” från hela Sveriges kust.

Roddsump från Möja, aktivt använd sedan 1940-talet. /red.

Skärbons båtar kallades ökor, roddsumpar och storbåtar. Med ökorna rodde eller seglade man ”åt lann”, ”till grunds” eller "te hommorna" eller högg man i med "barnmorskerodd". Då det var bråttom. Ökorna och båtarna före motorernas tid var alla feminum. ”Ho segler som e svale” var ett omdöme som kunde gälla både lillökan och den mjölkerska som seglade henne.

Med motorbåtarna ändrades språkbruket. Motorbåtens tändkulemotor måste ”illes på inna´ en kunne lägge å för att gå te´ lann”. Motorbåten var maskulinum och med honom ”gick” man. Man seglade inte men framförallt åkte man inte. Med motorbåtarna minskade beroendet av väder och vind ehuru det knappast upphörde , åtminstone inte så länge Västerviksmotorernas hästkraftsantal höll sig omkring 5 och farterna omkring 6 knop. Även då kunde man, liksom vid rodd och segling, behöva kroka sig fram genom skärgården i lä på större öar för att slippa stampa sig genom översköljande sjö och nedblötande stänk.

Länge mindes man väl äldre vädertecken som ”Aftonrodnaden ger vacker natt, men morgonrodnaden ger skvätt i hatt” eller ”Kommer regn före vind, tag du toppseglen in”, men dessa visdomsord behövdes allt mindre. Än mindre behövdes den gamla åkallelsen ”Blås Kajsa blås, så får du en ny särk”, vilken kanske kunde leda till så stor bönhörelse att sjön kunde ”börje å brinne vite” d v s ge vita gäss eller bli så elak att man fick lägga sig still i lä.

Det kunde behövas även vid mindre vind än den storm som Axel Karlssons från Getterö, enligt Abel Jonsson i Kråkmarö, råkade ut för, då han hade två oxar i storökan som skulle seglas till Spårholmen. Abel beskrev orkanen målande: ”Det blåsa så om da´n att femton kärringar ha inte kunne hålli fast ett kalvskinn framför navelhålet”. Mycket riktigt seglade Axel i kull med hela lasset.

En annan förändring i språkbruket kring båtar och sjö må noteras med språkspionlig petighet. Av skärgårdens ökor var det bara roddsumpen som behöll vikingaskeppens snipform. Ökorna/sniporna längs ostkusten och i Blekinge hade rötter i vikingatidens snipor. Under medeltiden fick de en akterspegel som ökade bärighet och utrymme. I kultursspridningens randområden som längs Norrlandskusten och på Öland och Gotland blev sniporna dock kvar in i vår tid med sina aktrar lika spetsiga som förstävarna.

När de motordrivna men ännu öppna skötbåtarna under 1900-talets första årtionden ersatte storökorna fick de fylligare akterpartier än ökorna, vars undervattenkropp, trots akterspegeln, hade kvar snipans skärpa. Fylligheten behövdes för att bära motorn. Ändå skulle skrovet släppa vattnet väl. Lösningen blev ett rundgattat skrov vilket betydde en annan och fylligare form än snipans. Den krävde nog även en båtbyggarkonst av något högre dignitet än snip- och ökbyggarnas. Sin fulländning fick de rundgattade akterskeppen nog på Smålandskusten och i Blekinges ”däckade strömmingskostrar” Se Alsings i Fångö ”koster” t ex. Det är en smula nedlåtande, kan jag tycka, att i plastbåtsförsäljarnas efterföljd kalla dessa vackra skapelser för snipor. De är varken till form eller väsende ”snipiga” utan generöst rundgattade och kunde hellre kallas ”rundgattare” än snipor. Likaså var det väl en smula okänsligt att kalla de frestande runda akterkastellernas bärare för ”han”.

Per Gräslund

Du kan använda länken "Kommentera!" här nedan för att enkelt bidra med något speciellt skärgårdsuttryck! /red.

	Kommentera!
06-11-28 Jag kommer ihåg i min barndom när min farmors farbror skutskepparen Wilhelm Lundbäck, ropade tillbaka en kolega till bryggan med orden: Kom nalta mä båjten dä ä en kuno som vill mä. Så talades det i Norrbottensskärgården fortfarande i slutet av femtio talet