I Norduppland, en del av Norden, närmare bestämt, Karlholms Bruk, har det faktiskt byggts ett skepp. "Jackten Jacquelina Elisabeth" var dess namn. Årtalet var 1744 när hon gled av stapeln. - 255 år sedan och drygt 1,5m mera vatten att flyta i. Till folkets förplägnad vid sjösättningen åtgick 1 _ tunna malt. Kölen var 25 famnar lång, stormasten 32 och mesanmasten 16 famnar.

Trots att det svensk-ryska kriget 1741-43, utsatte Uppland för omfattande förstörelse, så spirade optimismen i många avseenden. För att "mota Olle vid grind", anlades befästningar vid inloppet till Västlands fjärden som är belägen långt in i Lövstabukten. I arsenalen som ställdes upp var bl a en "8 pyndig canon 8_ Skp med 81 st 8 pyndige Kuhler". Rester efter anläggningarna finns kvar, trots att någon omvårdnad ej sker.

Redan på 1730-talet förekom det sjöfart vid Carlholms Bruk. Utskeppningen av järn och importen av kalksten och mursten vittnar om en omfattande sjöfart från den tiden.

Det " Kongl. Svenska Sjökarte - kontoret " skriver år 1858 i sin utgåva "Den Svenske Lotsen" om inseglingen till Löfsta Bugt: - Tvänne betydliga jernbruk, Carlholm och Löfsta, hava sina LASTPLATSER i denna bugt med trånga vatten, som ibland äro, ibland ICKE äro FÖRSEDDA MED NÖDIGA UTPRICKNINGAR, hvaröfver LOTSVERKET ej har någon kontroll, utan sker prickningen genom bruksegarnes försorg. INGA KRONLOTSAR finnas, som hafva skyldighet att inlotsa till dessa platser, hvarföre obekante ej kunna finna annat än tillfällig hjelp af ortens fiskare, hvilka för de östra platserna böra sökas vid LÅNGÖREN och för de westra vid KNIFVEN komna till användning.

Vallonsmidet och senare lancashiresmidets uppgång vid de olika bruken i norduppland utnyttjade utskeppningshamnarna utefter kusten. - Egentligen så borde nog den här delen av Uppland heta "Vallonbygden." -

Exempelvis, så skeppades malm från Dannemora Gruvor från Carlholm till Utansjö (vid Ångermanälvens utlopp). Returfrakten bestod av tackjärn. Skeppningen från Carlholm av järnstänger skedde dels på redden till de väntande fartygen och dels på frakter till Stockholm för vidare export. Vid slutet av 1800-talet nådde verksamheten och sjöfarten sin absoluta topp.

För Carlholms del utvecklades industrin så till vida att ett ramsågverk anlades. Tillgången på timmerskog var mycket god. "Spin-off" effekten var påtaglig. Skogsarbete med åtföljande transporter. Med regeln att intet fick förfaras, så fanns där också kolmilor. Kol behövdes för både masugn och smedjan. Avfallet från sågen (bakar, ribb) räckte mer än väl och mycket av kolet skeppades till andra bruk längs kusten. Virket från sågen transporterades först på räls till hamnen. Här väntade både öppna och s k huspråmar på att stuvas. 2 st bogserbåtar, Karlholm I och Karlholm II såg till att pråmarna med sina laster kom till sina destinationer.

Verksamheten vid lancashiresmedjan pågick fram till september månad 1932. Även sågen tystnade, endast kvarnen fortsatte mala för böndernas räkning. Numera att beskåda i form av museum.

Men, nya tider nya tag, 1937 sattes spaden i jorden för en ny fabriksbyggnad. Några hundratal meter från den nedlagda smedjan växer ny framtidstro upp. KF (Kooperativa Förbundet) och Korsnäs Marma AB (skogsbolag) startar en produktion av wallboard (träfiberplattor).

Återigen tar sjöfarten fart. Visserligen kom Karlholm I, att få nya arbetsuppgifter i Harg och Herräng, bl a för försvarets räkning. På bogserbåten Karlholm ll skyfflades in kol under pannan, visslan ljöd glatt över fjärdarna. Nya laster, nya hamnar med hjälp av pråmar, ex 29:an, utrustad med styrhytt, pentry och kojplats stävade man söderut. Åter i Karlholm lossades cement och andra byggvaror för den nya fabriken. Ordet lönsamhet drabbar till sist även Karlholm II, dess sista resa med besättning från Karlholm går via Göta kanal till Göteborg för försäljning.

När produktionen av wallboard väl kommit igång, hade andra transportvägar i princip slagit ut sjöfarten vid Karlholm. En och annan skärgårdsskuta letade sig in med sin träflislast. Numera finns ingen kommersiell sjöfart alls. De stora fartygen ute på redden har funnit andra hamnar. Spåren efter sjöfarten och timmermagasinen, de sjunkna pråmarna och dåligt underhållna sjömärken, minner ännu om den omfattande sjöfarten från tiden det begavs sig.

- Osökt infinner sig reflexioner i och kring skärgården i Lövstabukten. Varför tar man inte med skärgård och sjöfart som kulturminnesvärda objekt? De har tydligen hamnat i strykklassen i relation till allt annat. Valloner i all ära, men utan sjöfarten, lär det inte ha hänt mycket !

Fisket har i alla tider varit av stor betydelse för skärgårdsbefolkningen. Dels för födan men även för att ge en liten inkomst. I dag kämpar att fåtal yrkesfiskare för sin existens. Som om inte andra bekymmer vore nog, så skapas nya hinder för fisket. Handuppfödda sälar som sätter sin tillit till människan. När en båt går ut och redskapen sätts i sjön, vet sälen att det är matdags. Väl uppfostrad, kan man säga, däremot är inte "bordskicket" det bästa. Kolonier med skarvar sköter om resten.

Forna tiders jordbruk och fiske var i samklang med naturen. Boskapen betade på strandängarna, vassen skars för material till tak på sjöbodar och lador. Båtleder genom sund höll dem öppna. Åar och bäckar rensades och vårdades inte minst för fiskets skull.

I dag hyllas visst landhöjning och avsnörning av sund och vikar. Resultatet leder till minskad vatten- och syreomsättning och därmed försämrat fiske. Växer igen, gör det också, så ända in i vassen och på land. Ändå försöker man hurtfriskt att "sälja in" skärgården och dess möjligheter.

"Öppna landskap", har varit en slogan länge. Används i tid och otid. T o m mjölken kommer numera därifrån. Planschen som fröken hängde upp i skolan föreställde en ko med fyra uttag på undersidan. Därifrån kom mjölken.

När tänker någon, spelar ingen roll vilken, börja tala om "Öppna Skärgårdar" och verkligen mena det? På riktigt alltså. När kommer skärgården med dess kustkultur, att erhålla medel i samma omfattning som den som ges på landsidan. Har du hört talas om båtleder (jmfr "vandringsleder") med rastplatser och ett litet tak för övernattning ute i skärgården? Kommer det återigen att stå samma sak i nya Svensk Lots som tidigare, att du får ta "hjelp af fiskarne" för lotsning till hamnarna i Lövstabukten? Lägg därtill att s.k. kustfiskare är en bristvara!

Nordupplands kustremsa, en liten bit av Sveriges långa kust, som vi inledningsvis berättade om har i stort sett en motsvarighet runt hela vår kust. Med smärre förändringar i historiska händelser och geografiska betingelser går det lätt att känna igen utvecklingen. Låt oss göra en liten snabb resa i tid och tanke. Den kustboende befolkningen har alltid på något sett dragit försorg om sig och sin familj. Livets nödtorft erhölls genom ett idogt arbete, visst fanns fattigdom och elände med, men också en form av glädje och förnöjsamhet. Framtidstron återspeglades. Även i litteraturen hittar man rader ex. "Med handen på plogen / och med slagan på logen / och med tankens kraft vid ditt arbetsbordŠ"

Förutsättningarna för att ge dessa människor goda möjligheter att fortsätta sina förfäders idoga arbete blir allt mindre. Utvecklingen för kustens arbetsmöjligheter haltar ganska kraftigt. Övertron på turismen och fritidsboendet skapar lite av falska förhoppningar. Oftast är de kortfristiga och vad det gäller fastigheterna drivs taxeringsvärden upp i skyn. Myndigheternas oförnuftiga regelverk är effektiva bromsar. I stället för fyrhjulsdrift och maskintelegrafen på "Framåt", så slår man till med bromsar på alla hjulen, förutsättningarna för fiske och sjöfart begränsas. Naturvårdsverk m.fl. skapar det ena reservatet efter det andra utan att ha en tanke på att folk skall leva och verka. Visserligen får man undantagsvis bo inom ett reservat, kanske det är avsikten att de skall bli en framtida turistattraktion.

Hushållningssällskapet, eller någon annan "samordnare" borde faktiskt se över den totala bilden och väga in rätt förutsättningar för en levande skärgård. Ge fastboende en god möjlighet att leva och verka (normala tax.värden) sälj inte av mark för turistboende utan reservera marken på samma sätt som när man talar om industrimark. Ge vårt kustfiske en möjlighet till en hygglig utkomst. Nybyggnationer avsedda för turistnäringar och fritidsboende kan mycket väl inpassas i samhället utan att för den skull gör intrång på övrig bebyggelse.

Skärgården lever med dess befolkning. Våra första bosättningsplatser återfinns alltid vid vatten. Återskapa och ge skärgården chansen till att förnya och bevara vår Skärgårdskultur.

Anser du att det här med sjöfarten och skärgården låter intressant?".
Skriv några rader till Sjösidans Debatt!

Med vänlig hälsning
B. Bo Kust

Källmaterial hämtat ur Carholms Bruks Book, en krönika,
författad av Lars Molin. Utgiven 1950 Begränsad upplaga.