Få båtar har vi sett ute i år men det kanske beror mest på bristande uppmärksamhet från vår sida. Men även hamnarna har gapat tämligen tomma. En dag var vi ut till Agön för att se verkningarna av den stora branden. En grön stig mellan svarta, kolnade träd. Mjölkört var en av de få växter som återvänt. Antar att de svarta stammarna slutligen kommer att falla när rötterna ruttnat tillräckligt. Då kommer landskapet att omdanas till öppna fält, förmodligen med mycket hallonris. Horder av hallonplockare kommer antagligenatt invadera vår största ö. Mig själv oräknad. Jag brukar själv kalla dessa, visserligen läckra, bär för maskbär och mer behöver väl ej tilläggas.

Badat har jag inte i år, åtminstone inte utomhus. Yngsta sonen har varit mer aktiv, en dag badade han också med kläderna på. Detta beroende på yster lek på en brygga. Turligt nog var det grunt just där. Trots alla envisa uppmaningar att bära flytväst har den inte varit mycket på. Han sa två saker när han kom upp. Först att det var pappas fel som hittat på att han skulle kolla vilken gren som flöt fortast. Har ni läst Nalle Puh så kanske ni kommer ihåg kapitlet om Puhpinnar. Det andra han sa var att det var skönt! Ja se ungar.

Får ni inte heller ha ölen i kylskåpet? Min fru insisterar på att fylla vårt lilla skåp med färskvaror som kött och grönsaker medan jag är förvisad till kölsvinet. Att fruar ska ha så svårt att prioritera. Som när jag ville ha en släpjolle och hon ville ha en akterpulpit. Nog borde väl en händig fru klara av att hantera ankaret utan pulpit? Även i det fallet fick jag ge mig. Vad får man inte stå ut med för husfridens skull. Men jag är i alla fall kapten ombord. Åtminstone står det så på den lilla skylt jag har men som min fru hotar med att kasta överbord. Den säger: "I am the captain of this ship and I have my wifes permission to say so". Så det så!

Väl mött på sjön!
Kjell-Arne Hollmo
fritidsskeppare