Anders tidigare brev finns längre ned på sidan.
Hej alla!
Här ombord börjar det närma sig slutet. Vi ligger sen några dar ankrade
utanför den enda kajen i staden Cumana i Venezuela. Det har varit besvärligt
att få alla myndigheters tillstånd så att vi kan komma iland med eleverna.
Vi har gjort en del skolbesök, men det blir tyvärr alltid "fina"
privatskolor, eftersom det bara är där man har tillräckligt god undervisning
i engelska så att alla elever kan kommunicera med varandra. I går kväll hade
vi disco ombord med ett 25-tal elever från dessa skolor på visit. Våra
elever är fenomenala på att snabbt få kontakt och ordna till den perfekta
partystämningen från första stund. massor av e-postadresser byttes under
kvällen.
Tidigt imorse åkte alla elever plus några vuxna till en berömd jättegrotta
med speciella fåglar i, som bara vistas i mörker. man åker efter något som
man från turisorganisationerna här kallar Humbolt-rutten. Detta till minne
av den store tyske naturalisten, geografen och poeten Alexander von Humbolt,
som var Tysklands Sten Bergman och Bengt Sjögren här i slutet av 1700-talet
och första halvan av 1800-talet. Han understödde även kraftigt den
frihetskamp, som leddes av Simon Bolivar och hans kompis general Sucre, som
givit namn åt hela regionen här. Men jag åkte alltså inte med. Det är första
gången jag hoppar över en utflykt. jag behöver en dag i lugn och ro ombord
för all utvärdering och liknande rapporter, som måste skrivas.
Tidigt i morgon bitti seglar vi till ett naturskyddat område med skyddade
vikar där vi skall ligga ankrade hela dagen, som skall ägnas åt roddträning,
fartygsunderhåll och avslutningsprov av diverse slag.
Sen seglar vi ett dygn till det avslutande paradiset Los Rocques, en samling
atoller med nationalparksstatus. Där är programmet dykning, snorkling, bad
blandat med kvartsamtal och totalutvärdering. Alltså en välförtjänt
avkoppling för eleverna, som haft summa två dagar ledigt under tre månader,
men en hel del jobb för oss vuxna.
Den 10/2 ligger vi så i vår sista hamn på vår resa, La Guaira utanför
Caracas. Därifrån flyger eleverna och jag hem den 12/2 kl. 1800 lokal tid,
som är 5 timmar efter Sveriges.
Jag bifogar ytterligare några stämningsbilder.
Anders, The sailor boy
Stämningar 3
Vaktförfångnig i mörker
Kvart i tre på morgonen. Kolsvart mörker. I går kväll lyste en blek måne.
Den är borta nu. Då tornade stormastens råsegel upp sig som en jättelik
utspänd ljusgrå långafisk med rårna som pinnar, upphängs till tork. Nu syns
ingenting. Men hörseln uppfattar stilla röster. Den pågående vakten samlas
vid babords skeppsbåt. Tretton yrvakna sextonåriga segelfartygsmatroser
samlar sig för att ta över fartyget. Den avgående vakten radar upp sig vid
babords skeppsbåt. En lite mindre skara, rorgängare, navigationsbiträde,
livbojsvakt, rondman och utkik får inte lämna sina poster förrän vid åtta
glas, dvs. kl. fyra prick.
Så ljuder skeppsklockan klart och distinkt med sina fyra dubbelslag från
backen. Avgående styrman och vaktledare står vid poopens förkant lutade mot
räcket av hornblower-typ. En kort beskrivning av vad som hänt under vakten,
vilka segel som förs och ev. väntade åtgärder. Pågående styrman kvitterar.
Avgående vakt skanderar God vakt! Pågående önskar God natt! Posterna gör
en kort avlämning till sina ersättare, så skingras de på väg ner i kojerna.
Däcksvakten äntrar riggen för att beslå röjlarna som förra vakten bärgat.
Seglen är uppgigade och ihopsamlade av sina gårdingar. En efter en
försvinner de upp längs vantens vevlingar. Snart ser man dem inte längre i
mörkret. De bara hörs där uppe från översta rån. Ibland kommenderas: Lossa
babords gigtåg till storröjeln! där uppifrån. Vana händer söker upp rätt
lina vid mastens och nagelbänkens nära hundratalet rep och linor. Den som är
på däck vet mycket väl vad det handlar om där uppe. Nästa gång är det
ombytta roller.
När solen går upp strax före sju beundrar vi alla de väl beslagna seglen.
Fint jobbat i mörkret! Men vinden har avtagit. Vi måste sätta dem igen!
Bara en landkrabba kan tycka att beslagningsarbetet varit förgäves. Här
skall seglas! Samma ben äntrar samma rigg med samma fart och iver för att
lösgöra beslagslinorna, skynda sig ner och lossa gårdingar och gigtåg, hala
an skoten, hissa röjelrån och slutligen brassa till en fin solfjäder.
Dreja bi
Många detaljerade beskrivningar av olika manövrer med råseglare har skrivits
och lästs. Inte alla med full förståelse av alla termer och moment. Mängder
av illustrationer, tavlor och bilder har studerats för att försöka förstå
och komma underfund med en råseglares så mångomskrivna manövreringsförmåga.
Ett vanligt motiv i den marina konsten är bilden av ett råriggat fartyg som
ligger bi i väntan på lots.
Så har det då blivit min tur. Inte bara det att få chansen att segla
Sveriges idag största segelfartyg, ett tremastat barkskepp i klassiska
vatten. Jag har som vanligt tagit över kapten Carstens vakt i morgonmörkret
och har därmed hela fartyget i min hand! Med en väl intrimmad besättning,
som är beredd att utföra alla order. De till och med ser fram mot manövrer
av alla slag. Här i passaden har det inte hänt så mycket av den varan på
länge nu.
Men nu är vi för tidiga mot land. Vi vill inte komma för nio. Vi måste
stoppa, dvs. dreja bi. Jag tänker snabbt igenom vad jag läst och sett plus
tar en sista koll i manövreringslathunden ombord. Vi har tränat några gånger
förut i samband med provtagningar i Atlanten. Det gäller att ställa seglen
så att fartyget inte rör sig framåt eller bakåt och dessutom driver så lite
som möjligt med vinden. Strömmens inverkan är ointressant i detta
sammanhang: vi följer ju bara med hela vattenkakan.
Jag kallar samman vakten och förklarar mina planer. Alla går till sina
stationer i absolut mörker. Jag kommenderar rorgängaren att lova till tjugo
grader babords roder. Skota förseglen i lovart! Brassa över fock och
fockmärsseglen för styrbordshalsar! Låt fockbramseglet gå över!
Så skall det fungera? Skall hon stanna på gamla halsen eller kommer hon
att gå över stag? Det får inte ske! Mera back i förseglen!
Se här ligger hon nu med back i tre stagsegel och fyra råsegel på
förmasten men fullt drag för styrbords hals i stormastens fyra råsegel. Hon
tuggar lite i sjögången men framfarten upphör. Hon driver lite mycket. Borde
få upp henne högre i vinden. Borde kanske ha bärgat förbramseglet? Nej jag
låter dem hissa apan här akter. Den blir mitt vindroder.
Så nu kan vi läsa av på radarn: nästan blick stilla. Vilken upplevelse!
Inte bara att det gick bra. Nej det var nog mest tur. Men att få vara med om
en sådan klassisk manöver i ett råriggat fartyg. Det var ju ansett vara
försvunnet för alltid redan vid den tiden jag lästa alla dessa skildringar i
tonåren! Och så står jag här nu själv med detta naturens instrument i mina
händer! Mera fantastiskt än alla hamnbesök enligt min åsikt.
Livet är otroligt ordagrant otroligt rikt!
Anders
(Den flygande smålänningen in spe?)
Hej alla!
Paramaribo, Surinam 2002-01-15
Så är vi då äntligen till sjöss igen! En vecka i land är mycket påfrestande.
Mycket folk, många studiebesök och utflykter. Men en tredagarsutflykt i
tropisk regnskog är nog för mig. Varmt och mycket fuktigt, men skuggigt och
mindre moskiter än i stan! Fast visst var det en av livets större
upplevelser! Denna enorma yta så totalfylld med grönska av alla slag. Så
många olika listiga sätt att både få näring från marken och ljus från solen.
Vi hade fem mycket duktiga guider, alla bushnegrer, dvs. avkomlingar till
negerslavar som bor i byar i djungeln, utom ledaren, som är en blandning av
massor av folkslag och som vigt sitt och familjens liv åt regnskogen. De var
alla enormt kunniga och mycket duktiga på språk. Det som intresserade mest
är kanske alla de medicinska funktioner, som indianstammarna och
bushnegrerna än i dag nyttiggör sig direkt av skogen. Till och med kvinnliga
lärare i medelåldern i stan menar att den västerländska medicinen bara är en
blek ersättning för kunskap som blivit glömd och ringaktad. Inte ens
förlossningskomplikationer, som jag försökte provocera med som exempel på
behov av tekniskt utrustade kliniker, bet på dem som argument. De menade att
duktiga indianska medicinmän och -kvinnor känner av ev. kommande
komplikationer och avhjälper dem i tid. Dessutom gav guiderna flera exempel
på att amerikanska läkemedelsfirmor skickar ut sina forskare för att lära
sig av indianerna i regnskogens oändlighet.
Annars var det oväntat tyst i skogen, tyckte jag och många andra. Inte så
mycket fåglar och apor som vi väntat. Inte ens i dagbräckningen. Största
intrycket är nog artrikedomen: minst hundra olika arter på en yta på hundra
gånger hundra meter måste det vara för att passa in i definitionen av
regnskog.
Å andra sidan, om någon av dessa guider kom till Figeholm så tror jag nog
att en tur längs Ostkustleden med Styrbjörn Ejneby, PO Jörke och Bertil
Hultenius skulle imponera en vårmorgon. Det blev förresten många av
elevernas slutsatser att de genom regnskogsbesöket i Syd Amerika fått upp
ögonen för vad som finns hemma att titta på.
Surinam är ett fascinerande land: 40x40 mil i fyrkant, 400.000 invånare,
hälften vid kusten, resten utspridda i byar. Egentligen inga andra städer än
Paramaribo, som ser ut som ett miniHolland från förra sekelskiftet.
Vänstertrafik, vilket gör att man importerar massor av begagnade bilar från
Japan. Självständigt sedan 1975. Under de senaste åren ett av de länder
svenska UD varnat för att resa till.
Men det som är världsunikt för landet är befolknings- och kulturblandningen.
Indianer, bushnegrer, asiater dominerar till lika delar. Ledande skiktet
utgörs av holländare, som bott i landet sedan tre, fyra generationer. Här
ligger den kristna kyrkan vägg i vägg med en grandios moské.
Hinduer är gifta med muslimer eller kristna osv. Uppblandningen är så långt
gången att inte ens politikerna kan spela på etniska motsättningar! Det är
tydligen bara de indianstammar, som bor kvar i det inre av den oändliga
djungeln, som inte vill ha med andra att göra. En indianby är förresten svår
för oss att se som en by. Hyddorna lägger de så långt från varandra att de
knappt upplever kontakt. De är mera ett med skogen än med grannarna. Tvärtom
är det med buschnegerbyarna. Där ligger hyddorna tätt ihop, mera som skydd
mot djungeln.
Vi har nu tre dygn till sjöss, så lektionerna har kommit igång igen. I
morgon har jag jobb med det hela eftermiddagen. Skall skriva lite mejl till
olika kontakter på Grenada på morgonen efter jag gått av min vakt kl. åtta.
GUNILLA har nämligen aldrig varit på Grenada förr, så det blir att bygga upp
något från scratch.
Hälsningar
Anders "Djungel - Jim"
Fartyget drivs av Den Seglande Gymnasieskolan med Öckerö kommun som
Huvudman, men med riksintag. Det vill säga elever från hela landet kan söka
till skolan. Vi har till och med en norsk flicka och en kille från Åland med
elevbesättningen, som uppgår till 38 sextonåringar. Skolan är organiserad
som en helt vanlig gymnasieskola med ett enda program, samhällsprogrammet.
Den stora skillnaden är att men seglar till sjöss tre månader varje läsår.
Avsikten med det är att möta olika kulturer på ort och ställe. Den
pedagogiska tanken är att väva in de olika intrycken i behandlingen av de
olika skolämnena.
Själv seglar jag ombord som så kallad utbildningsledare och har det yttersta
ansvaret för hur studierna bedrivs ombord och att organisera alla
studiebesök och utflykter i land. Vi tillbringar faktiskt lika mycket tid i
hamn som till sjöss.
Vår rutt med årskurs ett är Spanien - Marocko Kap Verde öarna - Franska
Guyana - Surinam - Grenada - Venezuela i Sydamerika.
Vi flyger hem från Caracas den 12 februari 2002. Förutom de trettioåtta
eleverna, är vi elva personer i den så kallade nyckelbesättningen.
Kapten, två styrmän, tre vaktledare, två kockar, en maskinist och en båtsman
samt jag, som alltså är utbildningsledare. Jag går dessutom med kapten
Carsten på hans vakter för att avlasta honom från de flesta av
skeppstjänstens rutiner.
GUNILLA är ett tremastat segelfartyg, en bark med råsegel på två master, med
femtio meters längd och c:a tusen kv.meters segelyta. Fartyget manövreras
helt av den unga elevbesättningen under styrmännens och vaktledarnas
ledning.
Rapport från Marocko
Apropå uppgiften om snö i Figeholm så är huvudintrycket av Saharas utlöpare
här i Marocko att det är kallt inte bara om nätterna utan även större delen
av morgonen och hela kvällen, som är fem minuter lång. Riktigt varmt är det
bara mellan kl. elva och fem. Dessutom regnade det under vår ökenutflykt!
Här är jobbet väldigt intensivt alltid massor att göra. I synnerhet ombord i
hamn blir man ständigt överfallen av nya uppgifter från elever, myndigheter,
skeppshandlare, besökare och övriga nyfikna. Även utflykterna i land
kännetecknas av ständiga improvisationer och problemlösningar. Men det är
kul hela tiden. Alla är positiva och eleverna synnerligen ambitiösa, vilket
naturligtvis också ger mera jobb.
Vi ligger alltså sjätte dagen i Agadir en marockansk hamnstad nordost om
Kanarieöarna ungefär. Den domineras av fiske. Tvåhundrafemtio stora
Fiskebåtar i hamnen under ett tre månaders fiskestopp, som slutar i morgon.
Här är ramadan, fastemånad, så ingen äter eller dricker så länge solen är
uppe. Att dom står ut utan dryck!
Efter första dagens rekognosering och fösta stadsrundtur gjorde vi en
bussutfärd till staden Tafraout, sextio mil in i landet, dominerad av
folkslaget berber. De har bebott centrala Marockos bergiga inland sedan
historiens gryning och sällan kunnat erövras pga sin vilda krigiskhet.
Mycket genuin muslimsk miljö i bergsökenlandskap. Röd torr jord, röda berg,
här i Anti Atlas upp till tusen meter, röda stenhus, röda dromedarer men
indigoblåa dräkter på männen, helsvarta på kvinnorna.
Bland det mest exotiska var dock de svarta och vita getterna som klättrar
upp i olivträden längst ut på de svagaste grenarna för att äta frukterna
där. När de sedan smält födan skiter de ut bl.a. kärnorna. Dessa plockas upp
av kvinnorna, som mal sönder dem och gör olja av dem. Denna Aragan olja
betingar höga priser, relativt sett, och används till matlagning, hälsovård
och sjukvård.
Hela dagen idag har jag guidat blivande kaptener och maskinchiefar från
västafrikas största skola för fiskets behov ombord i ändlösa grupper.
Språket här är franska, men eftersom dessa skall jobba till sjöss kunde de
skaplig engelska. Skönt
Vi seglar inatt mot Kap Verde arkipelagen via Kanarieöarna, men passerar
bara mellan. Beräknad tid är tio dygn. Här, femtio sjömil syd Gran Canaria,
är det tyvärr alldeles stillt med platt vatten, uppgigade segel och full
maskin framåt, tyvärr! Det enda som piggar upp är en jättefullmåne som lyser
så osannolikt starkt. Som på dan nästan fast vitare sken. Och förstås shorts
mitt i natten.
Eleverna har sett Sunes Jul och Kristine från Sandefjord i Norge har tagit
med sig Jostein "Sofies värld" Gaarders "Julmysteriet", som läses högt
framme
på backen ett kapitel om dagen - i bikini!
Jonas kompis Ulrika seglar som "Bås" eller eg. båtsman här ombord. Båtsman
är ansvarig för allt underhåll på fartyget vad gäller skrov och rigg. Massor
alltså! Men hon har alltid fem - sex ungdomar ur vakten till hjälp. Just nu
målas och lackas det av alla krafter. Man räknar med att det behövs tolv
lager fernissa för att skydda lackade ytor i dessa solrika och salta vatten.
Men Ulrika är lugn och trygg trots sina c:a tjugo år. Stark som, - jag höll
på att säga en karl och vig o. smidig i riggen. Ungdomarna avgudar henne. I
går och idag har vi börjat en tuff lektionsperiod. Undervisning från kl. ett
till åtta på kvällen förutom två vaktpass à fyra timmar per dygn. Vi kör
hårt till den åttonde, då vi räknar med att komma till första hamnen på Kap
Verde öarna.
Stämningar
Månsken
Solen går ner i väster. Plupp, så är den borta i havet. Allt kolsvart - i en
timme. Sen kommer en ny sol, lite blekare, men ändå ett starkt sken. Solen
med filter? Ett hundra åttiograder åt andra hållet. På vår babords låring.
En måne med lyskraft jag aldrig sett. En bländande autostrada i havet från
nordosthorisonten rätt emot oss. Seglen lyser som biodukar. Varenda söm
markeras våd för våd, riggen lyser. Stjärnhimlen bleknar på norra sfären
till skepparens förtret, han ville just ha höjden på Jupiter contra Aucturus
men låter sextanten sjunka i höger hand stumt njutande det tysta
skådespelet. Fortfarande tjugofyra grader i luften och tjugotvå i havet (vi
rapporterar på särskild telex till SMHI var sjätte timme).
Havet
Atlanten är blå. Djupt indigoblå alltigenom. Kvittar om det är mulet eller
klart. Blått, blått, blått! Dyningen lång, några meter bara, vindarna för
svaga ännu för att skapa besvärande sjögång. Hade lite slinger första dygnen
utanför Gibraltar sund. Det går åt rejäla doningar i byssan som tål alla
överhalningar och törnar när folk stöter mot eller tar tag för att inte
ramla omkull, men nu, syd Kanarieöarna är det förhållandevis platt vatten
och mycket vatten. Havet är stort när man kan se så långt. Och djupt. Över
tusen meter. Mycket blått vatten. Vi mäter siktdjupet varje dag. Arton
meter. Sen försvann skivan under skrovet. Måste göra om i morgon. Allt är
blått. Himmel och hav.
Delfiner
Ser delfiner varje dag (och natt, säger utkiken). Som höghastighetstorpeder
kommer stimmen från ingenstans. De smidiga kropparna lyser i vattnet. Var
tar de kraften ifrån till sådan hastighet? De rusar fram till synes helt
orörliga. Och vilka luftsprång! Hela djuren är klart över vattenytan i
väldiga språng. Den ena efter den andra, det måste vara lek. Sen pilar de
fram mot fartyget tätt tätt intill varandra för att plötsligt vika undan
nittio grader åt sidan. Alla på en gång. Sedan blixtsnabbt ny kurs igen.
Fascinerande skådespel. Alla arbeten stannar upp ombord i flera minuter. Det
verkar som dom vill oss nåt? Bäst är att se dem på natten från backen längst
för över när marelden sprutar som neoneffekt. Delfinuppvisning med
ljuseffekter!
Advent
När jag smög in i byssan kvart över fem i morse för att få en första kopp te
(jag går på Carstens/kaptens vakter 4 -8) överraskade jag två tjejer med att
baka de tunnaste och sprödaste pepparkakor. Degen hade de fått av den enas
morfar, som är bagare, de hade haft den i packningen hela tiden.
Tänk om de åkt fast i tullen. Ser ju ut som sprängdeg och/eller knark på en
och samma gång! De färdiga kakorna gömdes sedan till vår lilla högtid på
akterdäck kl. sju på kvällen. Den mörka timmen mellan solnedgång och
månljus. Jag tände en stormlykta, köpt i Kickis Sjöbod i stan, som
adventsljus och byssagänget bjöd på choklad med vispgrädde, adventskaka
och - pepparkakor! Efter att ha inventerat lämpliga sånger kom vi fram till
att den enda vi kunde allihop var Nu tändas tusen...
Fantastisk stämning, kolmörker, ljusfladder, t-tröja, shorts och advent.
Lite tröst mot hemlängtan fick delas ut. Sen äntrade däcksvakten riggen och
tog loss beslagsbanden från de övre råseglen i totalt mörker trettiofem till
fyrtio meter upp till väders. Sexton år gamla. De flesta tjejer. Väl på
däck kom månen. Effekterna av vaktledarens kommandon "räck fall, fira
gårdigar och gigtåg" kunde urskiljas. Ytterligare segel fylls med åtta
sekundmeters NO nattbris och för oss med fem-sex knop mot Kap Verde.
Vi besöker tre öar och tre hamnar på öarna. Bl.a. bestiger vi vulkanen på ön
Fogo. Vi lämnar Kap Verde-öarna den femtonde december för att ge oss ut över
Atlanten. Första ankarplats på andra sidan blir Djävulsön utanför Franska
Guyana, där vi firar nyårsafton.
God jul och Gott Nytt År 2002
Önskar/Anders |
