Kustguide - Säljakt på Bottenvikens isar

Läs debatten!
Blogga på Kustbloggen!

Säljakt på Bottenvikens drivisar.
Berättat för Ivar Malmstad av Joel Lundquist, en som var med...

·Ja, du förstår att säljakten var störst. Alla andra jakter tyckte jag var surrogat. Först kom säljakten, sedan älgjakten och sist harjakten och fågeljakten. Ingen tvekan. Joel Lundquist, 77, Luleå, uppväxt i Mörön, berättar med inlevelse om vad jakten betytt för honom och om sina upplevelser under ett tiotal säljakter ute på Bottenvikens isvidder under fyrtio- och femtiotalen.·Jag växte upp i ett jordbrukarhem i Mörön där jakt och fiske var ett viktigt bidrag till hushållet.Sedan barnsben hade man hört talas om bybornas säljakter ute på Bottenvikens drivisar Det berättades om karlarnas vådliga upplevelser där man nästan fått sätta livet till, om seglatser i drivisen och om oväder som varat i flera dagar, då man legat still i sälbåtens tält på ett stort isflak i väntan på bättre väder, och hela tiden frukta att isflaket skall brytas sönder.Planeringen var viktig. Man fick inte glömma någonting. På den tiden fanns inga möjligheter att få kontakt med fastlandet. Redan under vintern började planeringen för säljakten.

I slutet av mars var det dags för avfärd. Bybor med tre hästar drog utrustningen på kälkar. Det var sälbåten som var cirka sju åtta meter, en vitmålad julle, mat och utrustning med tusen och en saker som skulle räcka i cirka två månader. Vi hade bland annat 40 liter mjölk, en fjärding fil (cirka 30 liter), 30 burkar torrmjölk, potatis, fläsk, korv, färdiglagad palt och pannkakor, tunnbröd, salt, socker, kaffe, smör, makaroner, köttkonserver och kryddor. Vi hade till och med en köttkvarn så att vi kunde göra köttbullar av kutkött som var en riktig läckerhet (kut=sälunge). Vi hade inte så mycket vatten med oss för vi använde smältvattnet som samlades i gropar på isen.·Vid avfärden kom alla bybor och tog avsked. En del följde med oss en bit på skidor eller spark men snart var vi ensamma med skjutsfolket på väg ut mot iskanten.·Första anhalten var Sörespen där vi brukade övernatta i en stuga.·Nästa dag kunde vi se drivisen (strängen) i fjärran. Vi körde med hästarna så nära iskanten vi vågade och började lasta av utrustningen från kälkarna.Skjutsfolket vände nu åter till byn med hästar och kälkar efter att ha blivit avtackade och bjudna på fest av medhavda medikamenter.Nu gällde det att ha tur och hitta öppet vatten (landvredet) vid iskanten så vi kunde få ned sälbåten och söka oss in i drivisen för det är ute i drivisen som sälarna finns. Ute i drivisen kom erfarenheten och kunskapen hos den erfarne jägaren till sin rätt. Nu gällde det att ta sig till områden i islandskapet där sälen fanns och även hitta ett stort isflak av tjock gammelis där man kunde slå läger.

DU SKA INTE SÖKA SÄLEN DU SKA SÖKA ISEN är en regel som grundar sig på det faktum att gråsälen och vikaren är beroende av drivisen för att föda sina kutar (ungar). Drivisen (strängen) består av "slätter" av jämn is och "ränder" av upptornad skruvis. Det var inte alltid man kunde segla i drivisen. Helt plötsligt var det igenproppat. Då fick man dra upp sälbåten på drivisen och dra den kanske långa sträckor till en ny råk. Båtens köl var skodd med en mässingskena för att vara lätt att dra. Men det var ett slit. Vi var bara tre man som drog all utrustning.Var det rätt vind hissade vi seglet och det underlättade mycket.

Till lägerplats sökte man en isplatå av uppskruvad is på ett stort isflak av gammal, tjock is, med god utsikt, där man inte behövde befara ytterligare isskruvning.Man kunde ligga i samma läger upp till åtta veckor om tillgången på säl var god och isen höll även när "slätterna" började att gå upp och isen söderut att försvinna.Båten stöttades upp med stöttor, två eller tre på var sida.Tältet spändes upp i båten. Utrustningen lades på bestämda platser utanför och i båten. Nu var man utlämnad åt vindar och strömmar och det var bara att följa med isflakets irrfärder i Bottenviken. Vi var i tre man i vårt jaktlag. När lägerplatsen var klar började jakten på riktigt. Vi var utrustade med vit jaktdräkt, solglasögon, kompass, kikare och förstås mausergeväret med kikarsikte. Varje dag begav vi oss på jakt om vädret tillät, var och en åt sitt håll. Man färdades i isen på skredsstången (en cirka fyra meter lång och tolv cm bred skida) som gick att fälla upp så man använde den som en sparkstötting. Den var också bra att ta sig över sprickor med.

På en stång man rest vid storbåten hissade man upp en flagg. Jägaren borde inte ge sig iväg längre bort än att han hela tiden hade flaggen inom synhåll. Du ska veta att sälen är ett mycket skyggt djur. Svårigheten var att komma inom skotthåll, ca 150 meter är bra.Om sälen låg ute på en "slätt" lade man sig ned på skredstången, fällde upp en vit tygskärm framtill och försökte sedan smyga sig inom skotthåll. Man hade förstås sett till att vinden låg rätt så att sälen inte kände lukten av skytten. När sälen tittade upp och såg sig omkring låg man still men när den lade ned huvudet och vilade kunde man smyga vidare. Sälen ligger alltid vid sitt andningshål så det gällde att träffa rätt. Blev sälen skadskjuten försvann den omedelbart i hålet. Sälskinnet och späcket (blecket) togs tillvara omgående på en nyskjuten säl. Det som blev kvar av sälkroppen sjönk i djupet när den kastades tillbaka i havet.Vid lägerplatsen förvarade man blecket under snö och is som skydd mot den starka vårsolen.

I slutet av jaktperioden är man vanligen långt inne i maj månad. Isen håller på att luckras upp och stora råkar bildas. Jägaren förflyttar sig med jollen mellan isflaken på sin jakt efter säl, men det börjar vara dags att segla hemåt. Ibland har vi befunnit oss på finska sidan eller utanför Västerbottens kust när vi börjat hemfärden. Nu var det bara hoppas på gynnsam vind både i riktning och styrka för båten låg djupt i vattnet på grund av tyngden av sälskinn och späck. Det var inte ovanligt att vi hade skinn och späck från närmare hundra sälar.Hela byn mötte oss när vi skäggiga, svarta i ansiktet av vårsolen och i stort behov av ett bad närmar oss hemmahamnen. Vi var vårens första båt Det var mycket jobb som återstod efter vi kommit iland. Sälskinnet och späcket skulle skiljas från varandra. Skinnet skulle rengöras och vattnet i späcket skulle kokas bort så man fick tran och det var ett tidskrävande arbete.Skinnet och tranet såldes. Av skinnet gjordes skor, handskar, mössor, väskor mm. Tranet användes i målarfärg, garvarna köpte tranet för att smörja lädervaror och det användes bl a vid behandling av båtar, trävirke etc. Tranet användes också som medicin till husdjuren.

Under min tid på sälisen var förtjänsten cirka 100 kr per säl varav (som mest) 30 kronor var skottpengar som utbetalades av länsstyrelsen.Efter kriget började det vara svårt att få avsättning för produkterna från sälen. Billiga syntetiska oljor och impregningsmedel började finnas på marknaden och syntetiska klädesplagg och gummivaror ersatte mer och mer sälskinnet och garverierna lades ned på löpande band. Nog var det slitigt på sälisen och nog fick vi frysa. Tänk dig två månader ute på isvidderna under synnerligen primitiva och riskabla förhållanden, men jag trivdes för jakten var mitt liv och skulle jag orka skulle jag fara ut än i dag. Några säljakter har inte bedrivits i Bottenviken sedan sextiotalet.

Fotnot:
Sälbåten kallades i en del trakter för fälbåten ( eg färdbåten). Den hade en säregen konstruknon. Den var djupt kölad i aktern, men platt med liggande bord i fören som var starkt uppåtsvångd för att kunna forcera issörja och tunnare is utan att få borden genornslnnna. Fören sköts upp på den tunna isen som undan för undan trycktes ned. Den måste också vara lätt för att kunna dras med proviant och utrustning långa sträckor på is.Det förekom också att man hade vanliga skötbåtar i mer kustnära säljakt.
Källit: "Fisket i Piteå"

Teckningar och text: Ivar Malmstad