Kustguide - Fritt fram för fiskeguider att exploatera annans fastighet kommersiellt?

Läs debatten!
Blogga på Kustbloggen!

Fritt fram för fiskeguider att exploatera annans fastighet kommersiellt?

"Hr Bohman vill förneka en liten pojke att kasta ut sin krok med mask för att få en abborrpinne!" En replik av den kalibern avfyrades av dåvarande utrikesministern och sportfiskaren Sten Anderssonen i Sveriges Riksdag 1985, då det fria handredskapsfisket debatterades.

Repliken dyker upp i minnet vid läsning av Skärgårdens artikel om förslaget att överföra en del av kustfiskarnas, till antalet begränsade yrkesfiskelicenser till den nya gruppen av fiskeguider. Bakom förslaget står Naturvårdsverket och Fiskeriverket som lämnat det till regeringen i en utredning som föreslår olika stöd till bl a ostkustskärgårdens fiskeguider. Därigenom får dessa officiell sanktion för att fortsätta sin redan, utan fråga eller lov, påbörjade kommersiella exploatering av skärgårdsbors och andra ägares privata fiskevatten. Rapportförfattarna drar en parallell med det kommersiella utnyttjande av annans mark som nu sker i skydd av allemansrätten. Denna typ av självsvåldig kommersialisering av allemansrätten har i efterhand godkänts av Högsta Domstolen och i förarbetena till Miljöbalken. För fiskevattenägarna längs Ostkusten betyder förslaget att Sten Anderssons lille pojke med sin mask efter 20 år ersatts av företagare som förlägger sin kommersiella verksamhet till andras fastigheter utan att behöva fråga om lov, utan att göra rätt för sig ekonomiskt eller ta ansvar för fiskeresursens vård. Under utredningsarbetet har yrkesfiskarna och fiskevattenägarna, vars rättigheter och yrkesverksamhet är närmast berörda och som är de mest potentiellt skadelidande, hänvisats till statistroller.

Vem trodde att Sverige fortfarande var en rättsstat? Vem trodde att våra makthavarna insåg att en av företagsamhetens och därmed välståndets grundpelare är äganderätten? Vem trodde att de politiker som ropar efter mer småföretagande insåg att äganderätten ej kan misshandlas hur som helst, om man vill ha en blomstrande företagsamhet t ex i glesbygder som skärgården?

Inte jag, som sedan tjugo år sett hur röstfiskarna prioriterar. Det sker enligt intressemodellen: Det finns minst 2 miljoner fritidsfiskare. Många röstar "med oss". Ägarna till fiskevatten på ostkusten är en skara som kan räknas i tiotusental. Få av dem röstar med oss. Fritidsfiskarna vill ha det som ägarna har. Då ger vi dem det. Ersättning till ägarna blir dyr. Varför betala, när vi har majoritet i riksdagen? Rätten sitter således, nu som under hednatiden, "i spjutstångs ände".

Betydelsen av uttrycket "Allmänningarnas Tragedi" börjar äntligen stå klar för alla som vill se verkligheten som den är: Den allmänning som alla utnyttjar och ingen äger, vårdas av ingen. Fiskevattnen i Nordatlanten var en allmänning. Där lyckades man med den osannolika bedriften att fiska bort all torsk! Efter ca tio år utan fiske har torsken inte återvänt! Något likande är på väg i Östersjön. Slutsats?

I Sveriges gamla landskap har man sedan Medeltiden, och sannolikt längre, räknat in fisket bland de rättigheter som tillsammans utgjorde äganderätten till jord. När mina förfäder genom många århundraden har brukat och varit ägare i skärhemmanet Gräsmarö, så har de vid alla arvs- eller köptillfällen erhållit lagfart på stuga och lagård, åker och äng, hage och sälbåda, fiske och jakt. Allt med samma rätt och fasta. Således har fiskerätten varit en del av och därtill, i skärgården, den för överlevnaden viktigaste delen.

Fiskets värde har varierat under århundradena. Det minskas nu genom Östersjömiljöns förfall men stärks efter en svacka av att det svenska och internationella turistfisket utvecklas. Det mest onödiga hotet ur skärgårdens, skärgårdsbornas och fiskevårdens synpunkt just nu är politiskt.

I inlandet har hemmansägarna kvar sin fiskerätt utan inskränkning. I Ostkustens skärgårdar blev fiskerätten delvis exproprierad 1950 och delvis konfiskerad genom frifiskelagen av 1985.

I Ostkustens skärgårdar har politiker således skrotat en uråldrig och fungerande förvaltnings- form. Man har med öppna ögon infört Allmänningarnas Traged. Mycket riktigt har fiskevården upphört och ägarnas insatser har ersatts av ingens.

I t ex Östergötlands och Smålands inland utvecklas nu en blomstrande turistfiskenäring på äganderättens grund och ofta i fiskevårdsområdets form. I skärgården ser fastighetsägarna på denna ambitiöst drivna utveckling med beundran, men även med sorg inför den egna vanmakten. Hur skall skärbon kunna utveckla en liknande fisketurism på basis av sin egen fiskeresurs? Den kan varken vårdas eller nyttiggöras ekonomiskt, när inte blott all jordens fiskare har fri tillgång till resursen utan dessutom alla konkurrenter i form av fiskeguider samt den egna traktens pensionatsinnehavare, fiskecampägare och stuguthyrare kan använda resursen i sin företagsekonomiska verksamhet? Hur skulle en ägare kunna vårda och bruka en åker, en hage eller en jaktmark, om vem som helst kunde skörda åkern, respektive låta sina djur beta i hagen eller där alla och envar kunde jaga själv eller låta sina jaktkunder jaga utan arrendeavtal och ersättning? Och hur skall ägaren kunna få sin bärgning från den egna resursen under dessa bisarra förhållanden?

Den skärbo som vill starta en fisketurism på egna vatten vet därtill, att han riskerar vänskapen med sina grannar. De senare kommer erfarenhetsmässigt att få sin fiskerätt och sin fiskeresurs utsliten av fiskeentreprenörens kunder som inte håller sig till entreprenörens egna vatten. Få kringsynta och vänsälla ägare vill ta den risken för pengars skull.

I den aktuella utredningen om turistfiskets befordrande snuddar man med lätt hand vid den kärnfråga som det fria handredskapets tragedi innebär. Att ta tag i detta problem och lära av turistfiskeexpansionen på privat ägda vatten i inlandet kommer dock inte på fråga. Varför lära av erfarenheter, då det är politisk korrekthet som gäller och premieras?

Men vilken glädje har Sten Anderssons lille pojke nu som vuxen av vanskötta fiskevatten och av att skärbons försörjningsmöjligheter minskar med negativa följder både för den levande skärgården och för det skärgårdslanskap som riskerar att, utan lokal skärvård av bofasta skärbor, blott överleva i visor, böcker och målarkonst.

Det är sant att det genom politiskt styrda anslag görs stora insatser för skärgårdens vård. Det är väl, för utan dem skulle skärgården nu på många håll ha övergått i obefolkad buskdjungel. Samtidigt förmenar samma politiker skärborna möjligheten att på marknadsmässiga villkor skapa sin egen försörjning. I stället blir de helt beroende av politiska beslut från EU och Helgeandsholmen, vilket ingen företagsamhet mår väl av. Det är en politik utan konsekvens och fast kurs.

Vi som ägnar tid och resurser åt att frivilligt stödja skärvården skulle behöva myndigheternas upplysta stöd, även när det gäller grunden för småföretagandets ekonomiska villkor. Dit hör förståelse för att ägandet av de egna resurserna måste respekteras.

Vi skulle även vilja känna stöd från Sportfiskarnas starka organisation. Jag vägrar tro att Sportfiskarnas ledning, genom sitt benhårda fasthållande vid 1985 års tragiska olycka, verkligen ger sitt bästa bidrag till lokal fiske- och naturvård. Varför inte ställa upp på fiske- och skärvårdens, marknadsekonomins och rättstatens sida mot politiskt rovfiske och konfiskation?

GRYTS SKÄRVÅRDSFÖRENING

Per Gräslund