Kustguide -

Läs debatten!
Blogga på Kustbloggen!

Kustkulturträffen vid Borka Brygga

Sommarkalendern för kustarrangemang hade väckt vårt intresse för Borka Brygga.Kustbudkavlens anlöp där, har fått en uppföljare i en årligen återkommande tradition. En Kustkulturdag med underrubriken Träbåtens Dag.

Lördagsmorgonen den 10:de juli bjöd på ett strålande solsken och lite friska vindar. Efter en stadig frukost kände vi oss rustade för att dra åt Hälsingland för en heldag.

Med en välfylld tank startade vi bilresan norrut, passerade Söderhamn på utsidan och med Enånger som riktmärke, rullade vi iväg vid halvtiotiden. Lugn trafik, stålvireräcken gör säkert sitt till för att det ska bli bra trafikrytm. De ges ju bra omkörningstillfällen med jämna mellanrum. Fast nog förundras man ibland, som han som nyss blåste förbi precis innan omkörningsfilen tog slut, kanske han hade potatisen på spisen och bråttom hem, för han svängde av någon minut senare.

Enångers kyrka, bra vägvisare, förutom Vägverkets, tipsade om avtag till höger. Lite fler svängar och skyltar senare så uppenbarade sig havet och Borka Brygga.

En iordninggjord slåtteräng blev en rymlig parkeringsplats. Föreningens flickor och pojkar skötte om parkeringsavgifter och passade samtidigt på att sälja lotter. Ett bra upplägg där ungdomarna själva hjälpte till att få in några kronor till sin kassa. Några av ortens hantverkare hade kommit igång med sin försäljning av egna produkter.

Men vaddå, det var ju träbåtens dag, jo, lugn gott folk. Här borde jag nu haft en ljudinspelning att bjuda på förstås. ”Dunket från en fiskebåt” står det i visan, men här var det på riktigt. En efter en kom de akterruffade strömmingsfiskebåtarna in mot bryggan. Med vana grepp, kom draggen i sjön, linan sträcktes, backslaget gjorde precis de varv som behövdes för att fören skulle tangera bryggan. Hjälpsamma händer tog hand om förtampen och lades fast. Ganska snart fylldes bryggan av både båtar och folk.

Gemyt och samvaro, historier och skvaller, allt blandades in i orkesterns sjömansvalser inifrån restaurangen på bryggan.

I ett utställningstält intill pratades motorer, om förr och nu, för här fanns det klenoder väl värda att se på. Mitt uppe i hästkrafter så hördes att välbekant ljud strax utanför tältet. Men det var bara på en hästkraft, eller ska vi säga en halv, det var nämligen en ponny med en glad liten ryttarinna som passerade.

På planen intill anläggningen på en trailer hittar vi en raritet, en ”Petterssonbåt”. Det var stor glädje i Enångers Båtsällskap, man hade just mottagit den som gåva. Båten är byggd vid Bergqvist Båtbyggeri i Hålsänge, Enånger, ett av de mest kända båtbyggerierna i Hälsingland. De byggde ett stort antal fiskebåtar, men i leveransboken finns också en LUSTBÅT , 1937. Det är den som de har fått i gåva till det tänkta båtbyggarmuseet. Vi önskar lycka till med renoveringen och museiplanerna.

För att helt ta vara på dagen vid Hälsinglands kust, så fortsatte vi nu en liten bit till förbi Hudiksvall för att söka oss ut till Höllick. Du har säkert hört det många gånger när sjörapporten läses upp i radion. Fiskeläget, som är i gott trim, rymmer också en restaurang. Den var faktiskt vårt egentliga mål, det var dags för en lunch. Stärkta av lunchen och havsutsikten plus lite tips av andra gäster beslutades vi oss för att även besöka Kuggören. Det fanns en väg. Den var inte riktigt vad den borde vara, halvdålig och med vägarbeten för att ta sig fram till Höllick, men nu kärvade till sig ordentligt.

Har man tagit hm i båten får man ro han i land. Det fanns inte någon återvändo. Faktum är att vägverket arbetar hårt och kommer sannolikt att vara klara i år med vägarbetena.

Alltså, mot Kuggören. Färden gick vidare norrut på Hornslandet, som numera högtidligen är förklarat som ekopark. Ingen ide att stanna och ropa, det blir inga svar, man menar att det är en ekologisk park. Väl framme vid Kuggören återstod en kortare promenad ut på det som tidigare var en ö. Nu med fast förankring till fastlandet.

Vandring ut bjuder förutom på en otrolig havsutsikt, även på en träkyrka, ett fiskarkapell. Du anar inte vilka stadiga golvplankor det fanns. Uppemot en halv meter breda. Oj, vad skogen fick växa förut, och hur i alla sina dar lyckades man såga alla dessa breda golvplankor.

Hemfärden över Hornslandet bjöd till att börja med på mera vägarbete och grusvägar. Men framåt Rogsta blev bullernivån behagliggare och med medlut på E:4:an så kom vi ganska snart tillbaka till vår startpunkt förvissade om att man mycket väl kan uppleva kusten även med hjälp av en personbil.

Kustguides utsände kustbesökare