Bygata i Diby på Ormsö

Svenskar -folket på båda sidor Östersjön

(av Anders Hjemdahl)


Så länge man känner till, långt före vikingatid eller stormaktstid, har svenskar bott på båda sidor om Östersjön i ett gemensamt språk- och kulturområde.
Störst till antalet på östra sidan Östersjön har svenskarna genom historien varit i nuvarande Finland, där ännu idag hundratusentals människor har svenska som modersmål framförallt i Österbotten, Åboland, Åland och i Nyland. Vad som är mindre allmänt känt är att även Estland sedan urminnes tider haft en betydande svensk befolkning. De senaste arkeologiska rönen visar, liksom i svenskfinland, på en obruten bosättning i Estlands svenskbygder åtminstone från förromersk järnålder. Under medeltiden utgjorde svenskarna uppemot 10% av Estlands befolkning.

Svenskbygderna i Estland kallas gemensamt för Aiboland, efter befolkningens namn på sig själva: “Aibofolke” (öbofolket).
På estniska används begreppet "rannarootsi", vilket betyder "kustsvensk" -ett mycket passande begrepp för denna kustnära kultur.
Denna svenska minoritet bodde framförallt längst kusterna och på öarna i den nordvästra delen av landet, där vidsträckta områden ända fram till 1940-talet hade övervägande svensk befolkning. Här fanns svenska samhällen med svenska skolor, tidningar, föreningar och kyrkor. Modersmålet, ortnamnen och det dagliga umgängesspråket var svenska.

Fiskare från Odensholm

Svenska bosättningsområden i Estland

De områden där de flesta svenskarna i Estland bodde var fram till andra världskrigets slut huvudsakligen Ormsö, Nuckö, Sutlep, Odensholm, Rågöarna, Nargö, Runö, Rickull, Vippal, Korkis och Estlands huvudstad Reval (tidigast Lindanäs, officiellt omdöpt till det mer estniskklingande Tallinn 1918). Tidigare var bosättningen betydligt mer omfattande, och svenskarna var talrika på många andra håll längst kusterna och på öarna, bland annat på Ösel, Moön, Kynö och Dagö samt längre österut på kusten och öarna fram till Maholmsstranden.

Svenskarna i Estland hade en naturlig och nära kontakt över havet med svenskar på andra håll, framförallt med de svenskspråkiga områdena i Finland, särskilt i Nyland och Åboland, men även i Roslagen och på Gotland. Männen byggde och sålde segelfartyg och exporterade potatis, fisk och äpplen till Helsingfors, Åbo och Stockholm och många svenska flickor från Estland arbetade som hembiträden i Sverige och i de vid denna tid övervägande svenskspråkiga kuststäderna i Finland.

Flickor från Runö

Eftersom de svenska bygderna i Estland låg utspridda över ett stort geografiskt område, från Runö i söder till Maholm i nordost, skilde sig dialekterna sinsemellan åt i hög grad. Därför talade många svenskar i Estland vid sidan om de egna östsvenska dialekterna även så kallad "högsvenska", vilken ansågs vara mer passande för officiellt bruk.

På många håll, tex i Rickull, på Runö och på Ormsö, kunde kunskaperna i andra språk än svenska ofta vara dåliga, då man levde i en helt svenskspråkig miljö. Detta gällde särskilt kvinnorna som ofta heller inte hade samma kontakter med yttervärlden som männen. I kontrast till detta kunde man samtidigt på många håll träffa svenskar som vid sidan om den egna dialektsvenskan ledigt talade högsvenska, estniska, finska och tyska.

Ormsö-Saxby fyr

Katastrof och massflykt västerut

Tiden kring andra världskriget innebar en katastrof för folket i Aiboland. Först kom den ryska ockupationen av Estland, som innebar skräckvälde, massdeportationer och mord på tusentals oskyldiga människor över hela landet. Även i svenskbygderna mördades och deporterades misshagliga människor, ofta lokala ledare, lärare, hemvärnsmän eller andra statsanställda som de nya kommunistiska makthavarna betraktade som "fascister". Den ryska ockupationen följdes 1942 av den tyska invasionen av Ryssland och Baltikum, som efter hårda strider tvingade ut ryssarna ur Estland. Efter det sovjetiska skräckväldet såg många estländare tyskarna som befriare och hoppades att Estland nu skulle återvinna sin självständighet. Detta hopp grusades dock snabbt, då man insåg att tyskarna inte hade plats för ett självständigt Estland i sitt tusenårsrike. Då krigslyckan vände för tyskarna 1934/44 var den ryska Röda Armén under förbittrade strider åter på väg mot Estland.

Människorna i Estland visste nu sedan den förra ryska ockupationen vad den kommunistiska terrorn innebar. Tiotusentals människor, bland dem majoriteten av svenskarna i landet, valde att fly västerut över havet medan möjligheten ännu fanns, ofta i överlastade små båtar under svåra umbäranden. Flykten gick framförallt till Sverige och Finland, men ofta även vidare till den större tryggheten i Kanada eller USA.

Sovjetiskt bevakningstorn vid Norrbyskäret, Ormsö

Sovjetisk ockupation

Av den svenska minoriteten på uppskattningsvis 10,000 människor blev bara endast ungefär 1.000-2.000 personer kvar, många isolerade bland nyinflyttade flyktingar österifrån, ibland som enda svensk i en i övrigt övergiven by. De gamla svenskbygder låg nu till stora delar öde, och de nya invånarna hade sällan några känslor för sin nya omgivning. Ofta drog dessa snart vidare och sökte lyckan på annat håll, med vandalisering och misär i sina spår.

Estlands svenskbygder hamnade nu liksom det övriga Baltikum och östra Europa under Stalins skräckvälde. Kusterna och öarna, svenskarnas hembygder, gjordes till sk. spärrzoner och förklarades vara förbjudna områden. Jordbruket och fisket kollektiviserades efter sovjetisk modell och kolchossystemet infördes. Svenskar sågs som en särskilt opålitlig grupp med farliga förbindelser till de demokratiska länderna i Väst, och många antog en estnisk identitet och bytte språk för att inte dra uppmärksamheten till sig. De flesta husen och kvarnarna i de svenska byarna brändes ned, revs eller sågades upp till ved. Djuren slaktades för köttets skull, åkrarna växte igen, båtarna sågades upp och stränderna var förbjudna att beträda.

Längs hela kusten byggdes övervakningsstationer och vakttorn, på nätterna svepte starka strålkastare över havet och stränderna patrullerades ständigt av beväpnad militär. Estland och svenskbygderna var fångade bakom järnridån i en hopplöshet, ett förtryck och ett förfall som många antog skulle vara för evigt.

Ester och Åke Lindvall utanför Esters återvunna barndomshem, Förby, Ormsö

Återvunnen frihet och nya möjligheter

1991 skedde så undret att Estland i samband med Sovjetimperiets kollaps åter blev en självständig stat. 1994 lämnade även de sista ockupationstrupperna Estland. Det fanns nu möjlighet att åter besöka Estland och de gamla svenskbygderna. Kontakterna började återknytas, många människor fick tillbaka sin mark och de kvarvarande svenskarna började tillsammans med sina återvändande anförvanter åter engagera sig för sin identitet, sitt språk och sin hembygd. Museer öppnades, kyrkor restaurerades och svenskspråkig undervisning var åter tillåten att bedrivas.

En unik, nyproducerad karta med samtliga kända svenska ortnamn från Estlands kuster och skärgård finns även att beställa från Den Andra Stranden http://www.denandrastranden.se/kartan.html

Projektet Den Andra Stranden

Den Andra Stranden är ett informationsprojekt grundat av Anders Hjemdahl och Camilla Andersson, som under många år intresserat sig och engagerat sig för den svenska kustkulturen kring Östersjön. Projektet har tillkommit efter många resor runt om i Aiboland, där ett mycket omfattande material samlats in. Den Andra Stranden genomför föreläsningar, utställningar, författar artiklar, ger ut kartor, broschyrer och informationsmaterial om Estlands svenskbygder. På projektets utforskarhemsida - www.denandrastranden.se - kan du själv göra en upptäcktsresa runt om i dessa för många okända bygder, möta människor, se tusentals bilder från de olika bygderna, se filmer, kartor, läsa berättelser, reportage, fakta och historia eller lyssna på berättelser med estlandssvenska dialekter.

Hjärtligt välkommen att själv utforska Aiboland på www.denandrastranden.se!