Kustguide - Nagelapa, varvsarbete 1940

Läs debatten!
Blogga på Kustbloggen!

Nagelapa och nagelvärmare

Minnen från mitt inträde i arbetslivet vid Gefle Varv- och Verkstads Nya AB.En arbetsdag på Gefle Varv som nitpojke eller "nagelapa" som den gängse titeln på varvet löd.

Eftersom både min kära Lisa, med flicknamnet Hillborg, och jag är uppväxta i Gävle men sedan många år bosatta i Göteborg, händer det, att vi grips av en sugande längtan att besöka vår hemstad, få uppleva gamla minnen och upptäcka den stora omvandling som staden och dess omgivningar ändå genomgått, sedan vi lämnade den för ny bosättning på Västkusten. I den vackra månaden maj år 2004 blev önskan om ett Gävlebesök särskilt stark, så vi beslöt oss att ta en vecka "ledigt" för en biltur upp genom det nygrönt prunkande, mycket vackra Sverige med avslut i hemstaden. Färden gick upp genom Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland och Dalarna för att slutligen landa i Gävle. Vid den här tidpunkten på året är naturen bedövande vacker, särskilt när man har blivit välsignad med det skönaste solsken och behaglig lufttemperatur.

I alla fall, jag kan inte annat än imponeras av den utveckling, som Gävle genomgått på de sista tjugo åren. Efter att ha både vandrat och bilat runt i staden och dess vackra omgivningar med besök i Bomhus, Kungsbäck, (f.d. I 14 numera omvandlad till Högskola) Boulongerskogen, Söders gamla bebyggelse, Strömvallen, Brynäs, Sätra samt våra föräldrars gravar, hamnade vi hos nybygget av Briggen Gerda. Den gamla Briggen Gerda var ett segelfartyg, som i årtionden legat förtöjd i Gävles inre, gamla hamn, nära stadens centrum. Slutligen föll hon för åldersstrecket och måste huggas upp. Men längtan efter henne bland hennes fans gjorde, att ett antal entusiaster startade bygget av en exakt kopia av skeppet, som man räknar med att ha färdig år 2005.

Nåvä, detta skeppsbygge ligger "vägg i vägg" med det gamla Gefle Varvs varvsområde, där jag som yngling gjorde mina första arbetstimmar på en större arbetsplats. Min pappa, från början lantbrukare och åkare, gjorde som många andra bönder på den tiden, sålde jordbruket och flyttade in till staden Pappa blev varvsarbetare på Gefle Varv, där man reparerade och byggde nya fartyg. Någon varvskris syntes inte till, inte ens vid "horisonten" Trots knappa inkomster satte mina föräldrar mig och min syster i Gävle Högre Allmänna Läroverk respektive Gävle Borgarskola. Pappa ordnade jobb åt mig på varvet, där jag jobbade som "nagelapa" från första till den sista dagen av sommarloven. Åren var 1942, 1943 och 1944.

I alla fall, efter besöket ombord på nya Gerda vandrade Lisa och jag in på det gamla nedlagda varvsområdet för att låta mig minnas. Vi behövde inte gå många steg in på det gamla området förrän vi stötte på en äldre byggnad, vilken jag minns innehöll ångmaskinen med tillhörande ångpanna för uppdragning av båtar på varvets slip i och för reparation. - Intressant, tänkte jag, och vi stövlade in i byggnaden. Där inne bland gammal olja, sot, rost och damm, rörde sig två figurer i skumrasket, svåra att urskilja. När de fick se oss kom de fram och vi började prata om gamla varvstider. Det var inte vilka som helst, vi hade träffat på. De var två verkliga varvsentusiaster, som var i full färd med att restaurera det gamla slipångmaskineriet. Wilbur Andersson och Reidar Jonsson, två gamla varvspensionärer med många tjänsteår på det nu nedlagda varvet, berättade vad de nu av eget intresse sysslade med. Efter en stund upptäckte jag, att Reidar måste vara en av de pojkar, som bodde på samma gata, som jag en gång bott på, nämligen5:te Tvärgatan på Brynäs. I alla fall, Wilbur, som är starkt engagerad bl.a. i varvets historia, klagade över, att det saknades lite upplevelsehistoria om det dagliga arbetet på det gamla varvet och undrade om inte jag, som verkade intresserad av gamla minnen från varvet, skulle kunna skriva något om hur en arbetsdag för en "nagelapa" kunde te sig. Jag lovade på stående fot att försöka rannsaka mitt minne "författa" något om mitt sommarjobb som "nagelapa" och nagelvärmare på ett av varvets nybyggen.

Det kommer här:

Vi bodde i Bomhus. Pappa, hade ordnat jobb åt mig genom den gode vännen verkmästare Larsson, på varvet. Jag var 16 år. Pappa och jag cyklade till varvet, jobbet började klockan 7:00. Det gällde att komma i tid. Stämpeluret var obevekligt och obarmhärtigt.

Sen ankomst medförde avdrag från lönen, inte bara de minuter man var sen utan med minst en halvtimme. Lönen, som utbetaldes i reda pengar, jag tror det gjordes på torsdagar. Omklädning och matraster skedde på den tiden i en äldre byggnad med mycket enkel träinredning. Möjlighet till dusch eller tvätt tror jag inte fanns där. Tvätta sig, det fick man göra i hemmet efter arbetets slut. Efter instämpling gick vi raka vägen till raststugan för omklädning, väntade där några minuter, till dess sirenen blåste för start av arbetsdagen.

Den första uppgiften jag fick var nagellangning. Nagel betyder nit på fackspråk. Bordläggningsplåtarna sammanfogades och färstes vid spanten, ej med svetsning, som man gör numera. Nej, allt sådant arbete skedde medelst nitning. Bordläggningsplåtarna levererades bockade och färdiga från plåtslagarverkstaden, lyftes upp med hjälp av kranar och fästes omlott med mellanlägg av asfaltpapp, provisoriskt med dorn och bultar. Efter borrning och brotschning var det klart för nitning.

Ett nitarlag bestod av nitare, mothållare, nagelvärmare och nagellangnare. Nitaren satt på en trälåda eller pall på ställningen, som täckte hela utsidan av båten. Han nitade således utifrån medelst trycklufthammare, mothållaren höll emot nageln på insidan med en järnklump försedd med ett handtag, kallad "furst", allt till ett fruktansvärt oljud från den vibrerande plåten. Hörselskydd fanns inte. Vad var det för något? Nitaren i mitt lag var mer eller mindre stendöv, vilket betraktades som helt naturligt, han var ju nitare. Samma sak gällde i princip för mothållaren. Han blev också med tiden döv.

Nagelvärmarens uppgift var att värma nageln i ässjan till knappt vitglödande. Han kastade den glödande nageln med hjälp av en tång med långa skänklar i en elegant båge till langaren, som fångade den i luften i en hink försedd med kolstybb i botten, som hindrade nageln att studsa ut. Nagellangnaren eller nagelapan greppade nageln med en mindre tång och satte den i hålet varpå nitaren fullbordade nitningen. Nitare, mothållaren och nagelvärmaren arbetade på ackord och betaldes med styckepris per utförd nagel. Nagelapan ersattes med timpenning, i mitt fall som nagelapa, med 25 öre per timme första året. Arbetstiden från klockan 7:00 till 17:00 avbröts för frukost klockan 09:00 till 09:30 och för lunch 13:00 till 14:00. Klockslagen tillkännagavs medelst högljutt tjutande av lämpligt utplacerade sirener. Lördagen avslutades arbetet klockan 13:00. Jag minns ej om tidsstämpling tillämpades vid frukost, dock stämplades in och ut vid lunch.

De namn jag minns av kamraterna i nitargänget var Leo Westberg - mothållare, äldre brodern NN? Westberg - nitare och Erik Järnberg - nagelvärmare. Hur som helst, jag kände stor tillfredsställelse att få följa pappa till jobbet, stämpla in som alla andra "riktiga" arbetare, att få medverka i ett riktigt nitargäng, lyssna till ett språk, som alla gånger inte hörde hemma i s.k. finare miljöer, och att få känna sig riktigt "stor" och som "riktig" arbetare. När sommarlovet väl var till ända hade jag insupit lite lärdom om arbetslivet, hur lastfartyg byggdes på Gävle Varv och hur jargongen bland varvsarbetare gick, vilket jag tycker mej ha haft god nytta av senare i livet.

Jag lovade mig själv att återkomma nästa sommarlov, efter ytterliggare ett skolår, om jag var välkommen tillbaka. Och välkommen tillbaka, det var jag tydligen, för tidigt inför nästa sommarlov, frågade verkmästare Larsson, om jag ville börja igen. Timlönen skulle höjas lite dessutom skulle jag få ett steg högre rang, nu som nagelvärmare samt vara med i ackordet.Jag fick nu som värmare börja en halvtimme tidigare på morgnarna för att tända ässjan och ha de första naglarna vitglödgade och klara för nitning, när de andra i gänget startade arbetsdagen. Ässjan bestod liksom av en stor plåtburk, klädd på insidan med eldfast tegel. I botten fanns ett galler för askan att falla igenom och ett rör med avstängningsventil för tryckluft, som levererades i gummislangar ett nätverk av större eller mindre rörledningar över hela bygget. Ässjan laddades med krossad koks. Då den var tänd och igång reglerades temperaturen med hjälp av tryckluften. Hettan blev mycket stark.

Det första nitaren gjorde på morgonen var att anteckna de naglar han ville ha. De skulle levereras i bestämd ordning. T. ex. två stycken " (dia. 19 mm) x 3" (75 mm) långa, åtta stycken " x 2" (50 mm), fyra stycken " x 2 " o.s.v. beroende på vad som skulle nitas på insidan, spant mm. Det var inte så lätt att följa "leveransplanen" alla gånger, särskilt då naglarna skulle vara vitgödgade, Obs! ej röda, och då de ibland blev för heta, smälte och försvann i ässjan, uppstod genast oordning och förvirring i den heta koksfyren, nitaren gormade och påminde om ackordet. Ska jag vara riktigt ärlig hände det inte allt för ofta. Efter ett tag hade jag i alla fall lärt mig så bra, att jag t.o.m. fick beröm av de kärva arbetskamraterna. Hur som helst, sommarloven på varvet var för mig något alldeles extra, helt olika de lektioner i matte, svenska, tyska, fysik etc. som fyllde min tid av årets övriga månader, en skola väl så god som någon annan.

Året var nu 1942 och kriget pågick med oförminskad intensitet. Varvets personal betraktades av myndigheterna som särskilt viktig, varför viss återhållsamhet vid inkallelser, iakttogs. Min pappa kom aldrig ifråga att inkallas, då han överskridit åldern för beredskapstjänst.

Sommarlovet, och därmed värmarjobbet på varvet, gick som alltid vid intressant arbete, väldigt fort över. En ny termin tog sin början och jag, många erfarenheter rikare, placerades på skolbänken igen, nu med ett litet ihoptjänat sparkapital "på fickan".

Nästa år, 1943, så fort skolterminen var till ända, började jag återigen på varvet som nagelvärmare. Denna gång gällde det ej nitning av bordläggningen, nej nu var det frågan om däckshusen. Där var det klenare konstruktioner, som skulle sammanfogas. Klenare naglar, men med många varierande längder användes, vilket betydde snabbare nitning, svårt att hålla rätt temperatur och rätt "leveransordning" på naglarna och se till att den inte smälte, sjönk och försvann i ässjan. Det gällde att ha tankarna med sig, vara så att säga på alerten. Vi hade ju ackord! Det gick ändå ganska bra. Nitaren den här gången var en van nitare från Göteborg, Götaverken. Jag har glömt hans namn. Dock en käck kille. En söt gävleflicka hade säkert lockat hit honom från "Götet".

Arbetet på båten, namnet bortglömt, fortskred i snabb takt och det stod inte på förrän sjösättning stod för dörren. Ännu en upplevelse att minnas.

I stora drag gick nitningen till på det sätt jag försökt att återge här. Efter så många år som gått kanske minnet av någon detalj sjunkit undan, men en episod har jag dock inte glömt. Det var första året. Jag var ju nagelapa. Nitningen pågick för fullt utefter bordläggningen och den närmade sig förpiken, ett ställe på båten, där det är oerhört trångt. Att den välväxte, kraftige Leo skulle kunna krypa in och hålla emot därinne var absolut otänkbart, dessutom var det helt kolsvart där. Då min kroppshydda var av minst format, föll valet på mig. Jag skulle krypa in i detta lilla utrymme, och väl inne, man kunde omöjligen vrida eller vända på kroppen där, skulle jag hålla emot med fursten i liggande ställning. OK, sagt och gjort, jag kröp in, och gjorde jobbet i detta dånande, av asfaltångor osande, becksvarta "helvete".

När naglarna var på plats och nitade, jag halvkvävd och mer eller mindre omskakad av fursten och dessutom nästan döv, drogs ut av hjälpsamma händer, kände jag att nu kunde jag verkligen räkna mig som EN i nitargänget.

Ytterliggare ett "minne" har jag av dessa sommarlov på Gävle Varv, nämligen: Nedsatt hörsel – en följd av oljud och brist på effektiva hörselskydd, vilket nutidens fina arbetarskydd sett till att råda bot för.

Nåväl, jag är tacksam för de minnen av arbete, av trevliga kamrater och den tidsanda, som rådde under somrarna jag jobbade på Gävle Varv och Verkstads Nya AB i den vackra staden Gävle

Göteborg juli 2004

Bengt Andersson.

Fotnot: Du kan läsa mer om briggen Gerdas återbyggnad under menyn "Projekt" på Kustguide! /red.